Av Charlotte Streck, Luis Gomez-Echeverri, Pablo Gutman, Cyril Loisel, Jacob Werksman

The REDD+ Institutional Options Assessment (Utvärdering av institutionella alternativ för REDD+) sammanfattar de institutionella frågor som måste tas i beaktning för att skapa ett effektivt och jämlikt institutionellt ramverk för att minska utsläppen från avskogning, degradering, bevarande, hållbart skogsbruk och en ökning av kollagren i skogen (REDD+). Utvärderingen bygger på de pågående UNFCCC-förhandlingarna om ett Köpenhamnsavtal. Den bygger dessutom på uppfattningen att implementeringen av REDD+ kommer att gå igenom olika (inte nödvändigtvis formaliserade) faser, inklusive: utveckling av nationella REDD+-strategier och kapacitetsutveckling (Fas 1), implementering av nationell REDD+-politik och åtgärder (Fas 2) och implementering i full skala (Fas 3).

De internationella REDD+-institutionerna kommer ofrånkomligen att behöva ta itu med den svåra uppgiften att arbeta med nationella regeringar i fråga om genomförandet av deras nationella REDD+-strategier utan att inkräkta på ländernas rätt att själva utforma lämpliga och acceptabla åtgärder på nationell nivå. De internationella institutionerna och formerna för implementering kommer att få långtgående konsekvenser för nationella ekonomier och för de effekter REDD+ får för skogsberoende lokalsamhällen och ursprungsfolk. Dessa institutioner måste därför komma ur en process som karakteriseras av största möjliga politiska legitimitet och de måste sträva efter att på sikt bibehålla och utöka denna legitimitet.

En REDD+-mekanism som stimulerar mätbar handling, effektivt kanaliserar resurser och på ett vederbörligt sätt tar nationella såväl som subnationella intressen i beaktning måste, oavsett vilka institutionella arrangemang det slutliga avtalet innefattar, inkludera följande nödvändiga funktioner: översikt, finansiellt stöd, standardisering, certifiering av resultat och möjlighet till ansvarsutkrävande. För att fylla dessa funktioner måste institutionerna kunna fatta politiska beslut, implementera dem genom operativa arrangemang präglade av tekniska utvärderingar. Mötet för UNFCCC-konventionens parter (COP) måste stöttas av institutioner som bevakar implementeringen av en REDD+-mekanism.

REDD+-aktiviteterna kommer troligtvis att vara beroende av olika källor och instrument för finansiering för att uppfylla utvecklingsländernas behov och sörja för viss flexibilitet i stödet från de utvecklade länderna. För att möta dessa olika finansieringskällors och nödvändiga REDD+funktioners behov skulle flera olika institutionella modeller kunna etableras. Den här rapporten utforskar tre olika modeller som skulle kunna fungera var för sig, samtidigt eller i olika stadier av implementeringsprocessen.

REDD+/NAMA-registermodellen tar i beaktning de institutionella behoven för ett internationellt erkännande av bilaterala eller unilaterala REDD+-åtgärder och finansiellt stöd i ett REDD+/NAMA-register (NAMA - nationellt lämpliga åtgärder för bekämpning av klimatförändringar). Ett sådant register skulle underlätta spårning och koordinering av finansieringskällor, liksom övervakning, rapportering och verifiering (MRV) av internationellt erkända åtgärder. Det skulle öka insynen och bidra till att säkra förtroendet för en internationell REDD+-mekanism. Ett REDD+/NAMA-register skulle till en början kunna skötas av en institution utanför UNFCCC för att sedan bli en del av en mer permanent REDD+-institution.

En fondmodell med COP-mandat skulle uppfylla de institutionella behoven av en fond till stöd för REDD+-aktiviteter under COPs styre. En sådan fond med COP-mandat skulle kunna ägna sig helt och hållet åt REDD+ eller åt finansiering av ett bredare spektra av klimatåtgärder. Den skulle kunna administreras genom decentraliserade arrangemang, COP eller av en eller flera operativa enheter. Resursflödet kan komma från givaren direkt eller gå via ett REDD+-kontor till de nationella institutionerna i REDD+-landet. Fondens stödfunktioner bör vara flexibla nog för att (a) tillåta olika grader av ansvar och inblandning av nationella institutioner, och (b) överföra ansvar till nationella institutioner efter hand som deras kapacitet växer.

I en marknadsmodell för REDD+ skulle en överenskommelse fattas som inbegrep principer, standarder och institutionell kapacitet för kvantifiering av utsläppsminskningar och ökning av kollager som kan omvandlas till kolenheter som kan handlas. En modell fungerar på marknaden kräver åtminstone en inventering av utsläppen från skog, referensscenarier som godkänts av COP och ett nationellt eller internationellt växthusgasregister. COP kunde definiera kriterier utifrån vilka man kunde utveckla en standard för mätning av växthusgaser, sociala och miljöeffekter och krav på deltagande. REDD+-länder skulle bedöma sina resultat gentemot ett referensscenario för avskogning.

I slutändan kommer framgångarna med en internationell REDD+-mekanism bero på huruvida det finns nationella system som lyckas leverera storskaliga utsläppsminskningar. För att garantera processens öppenhet bör beslutsfattande inkludera ett system som engagerar representanter från skogsberoende folk, civilsamhällets organisationer och den privata sektorn.

Rapporten kan laddas ner i sin helhet (på engelska) från www.redd-oar.org/