Eliaschrapporten är en oberoende rapport till den brittiska regeringen. Den syftar till att på ett omfattande sätt analysera den internationella finansieringen av åtgärder för att minska avskogningen och de klimateffekter som är kopplade till detta. Analysen har i huvudsak gjorts med avseende på den internationella debatten angående möjligheten att åstadkomma ett nytt globalt avtal om klimatförändringar i Köpenhamn i slutet av 2009.

Rapporten fokuserar särskilt på skalan på den finansiering som kommer att krävas och på de mekanismer som, om de utformas på rätt sätt, kommer att ge effektiva minskningar av utsläpp från skog för att stabilisera växthusgaskoncentrationen i atmosfären och undvika de värsta effekterna av klimatförändringarna.

Huvudbudskap

Det finns ett brådskande behov av handling som en central del av ett kommande internationellt klimatavtal. Ett avtal som innefattar internationell finansiering av skogsåtgärder skulle inte enbart kunna minska utsläppen av koldioxid avsevärt, utan även komma utvecklingsländer till nytta, stödja fattigdomsbekämpning och hjälpa till att bevara biologisk mångfald och andra tjänster som skogen tillhandahåller. Skogsbruk, såsom det definieras av IPCC, står för omkring 17% av de globala utsläppen och det är därmed den tredje största utsläppskällan – större än hela den globala transportsektorn. I tropikerna avverkas uppskattningsvis en yta lika stor som hela England varje år och de nuvarande utsläppen från avskogning kan jämföras med USAs eller Kinas totala årliga koldioxidutsläpp. De globala ekonomiska kostnaderna för klimatförändringar orsakade av avskogning kan uppskattningsvis nå en biljon dollar år 2100 om det internationella samfundet inte gör något för att minska avskogningen, enligt modeller framtagna för Eliaschrapporten. Detta utöver konsekvenserna av industriella utsläpp. Det är dessutom högst otroligt att vi, utan att hantera avskogningen, kan nå en stabilisering av koncentrationerna av växthusgaser i atmosfären på en nivå som undviker de värsta effekterna av klimatförändringarna.

Den här rapporten anser att ett ambitiöst internationellt klimatavtal bör sikta på att halvera utsläppen från avskogning till 2020 och göra skogssektorn klimatneutral till 2030 – genom att balansera utsläppen från avskogning med tillväxt av skog. Det kommer att krävas omfattande finansiellt stöd för att genomföra betydande minskningar av avskogningstakten. Även med detta inräknat skulle nettovinsten av att halvera avskogningen kunna uppgå till 3,7 biljoner dollar på lång sikt.

För att klara detta krävs en global förändring av markanvändning så väl som produktion av varor. Resultaten kommer till stor del att bero på åtgärder på nationell nivå. Efterfrågan på jordbruksprodukter och timmer kommer att fortsätta öka i takt med att världens befolkning växer och blir rikare. Det kommer att krävas att både nationell och internationell politik ändrar det sätt på vilket efterfrågan på varor möts, bort från avskogning, mot effektivare, mer hållbara metoder så att skogsnationer och samhällen kan växa och blomstra. Förbättringar av jordbrukets produktivitet och hållbart skogsbruk kommer att spela en viktig roll. Konsumentländer kan också skapa incitament för hållbar produktion genom prioriterad upphandling av hållbart producerade produkter och ökad konsumentmedvetenhet.

För att åstadkomma dessa förändringar kommer det att vara av stor vikt att skogssektorn inkluderas i den globala kolmarknaden. Det kommer att leda till radikalt minskade kostnaderna för utsläppsminskningar och minskade kostnader innebär att ambitiösare övergripande utsläppsmål möjliggörs. Rapportens analys visar att ett välutformat system för kolhandel som inkluderar avskogning och degradering (REDD) – liksom ytterligare åtgärder för hållbart skogsbruk – skulle kunna generera finansiering och incitament för att minska avskogningstakten med upp till 75 procent till 2030. Om skogsplantering, återbeskogning och restaurering läggs till detta skulle skogssektorn bli klimatneutral. Dessutom skulle kostnaderna för att halvera de globala kolutsläppen jämfört med 1990 års nivå kunna minskas med upp till 50% till 2030 och 40% till 2050 om skogssektorn inkluderas i handelssystemet. Detta beror på de relativt låga kostnaderna som är förenade med utsläppsminskningar från skog jämfört med andra sektorer. Dessa låga kostnader skulle också möjliggöra för det internationella samfundet att nå ambitiösare utsläppsmål.

Ett omfattande system för handel med kol kommer att ta tid att utveckla. Ett dylikt system bör möta behoven hos länder med olika utvecklingsnivå, särskilt de allra fattigaste. Rapporten rekommenderar att utsläppsbekämpning i skogssektorn stöds av en kombination av finansiering från kolmarknader och andra, offentliga och privata källor under en transitionsperiod från och med 2012. För att detta ska bli framgångsrikt krävs fyra saker:

• Effektiva mål baserade på referensscenarier. Utsläppsminskningar bör mätas mot nationella referensscenarier som skapar incitament för handling för länder med hög historisk avskogning så väl som fortsatt handling från de som effektivt bekämpat avskogning i det förflutna.
• Robust övervakning och rapportering. Trots att framsteg i mättekniker har inneburit att utsläpp från skog nu kan uppskattas med näst intill samma säkerhet som utsläppsuppskattningar i andra sektorer kommer det att krävas omfattande satsningar på kapacitetsutveckling i många skogsnationer.
• En välutformad mekanism för att koppla samman utsläppsminskningar från skog med kolmarknaderna liksom finansiering från den privata såväl som den offentliga sektorn. Utsläppsbekämpning från skog i utvecklingsländer måste kombineras med hårdare utsläppsmål för Annex I-länder. Rätt balanserat skulle detta kunna minska kostnaderna, skärpa de globala utsläppsmålen och bibehålla de finansiella incitamenten för klimatvänlig tekniköverföring till utvecklingsländer. Rapporten visar att fätt utformat bör inkluderingen av skogssektorn i EU ETS ha mycket liten eller ingen inverkan på marknadspriset på kol i EU. Detta skulle innebära att incitamenten för investeringar i ren teknik bibehålls. Det kommer dock att krävas ytterligare investeringar från externa källor på kort och medellång sikt för att säkra en smidig övergång med bibehållen prisstabilitet. I ett scenario som modelleras i rapporten skulle kolmarknaden generera 7 miljarder dollar år 2020, vilket innebär att ytterligare 11-18 miljarder dollar måste komma från andra hall om avskogningen ska halveras. Det är möjligt att en stor del av detta måste komma från internationella offentliga medel.
• Stark styrning/ledning och effektiva mekanismer för distribution av finansiering. Nationella regeringar måste ta täten i implementeringen av lyckade system för att bekämpa avskogning. Det kommer att vara av största vikt att ägar- och nyttjanderättsförhållanden av mark reds ut och säkras och att den institutionella kapaciteten på alla nivåer stärks. Finansiering kan ges till nationell eller regional nivå, lokala projekt eller en kombination. Skogsberoende samhällens fulla medverkan kommer att öka möjligheterna för reformerna att lyckas och komma de fattiga till nytta. Länder kan välja att förvalta intäkterna från kol genom en särskild fond för att öka öppenheten och de bör rapportera vilka åtgärder som vidtagits för att minska avskogningen.

På mycket kort sikt kommer det att krävas omfattande stöd till kapacitetsutveckling i utvecklingsländer för att förbereda dem för medverkan i skogskreditsystem. På uppdrag av rapportkommitten har det gjorts uppskattningar som visar att kapacitetsutveckling i 40 skogsnationer skulle kunna kosta upp till 4 miljarder dollar på fem år. Detta inkluderar tre nyckelområden: forskning, analys och kunskapsspridning; politik och institutionella reformer; och pilotprojekt. Det kommer att krävas koordinerade och väl förvaltade medel för att internationell finansiering från både kolmarknader och andra källor ska bli effektiv. Det internationella samfundet måste komma överens om proportionerna på medel från olika källor. Flera fonder finns redan eller planeras och det finns en risk för överlappning och dubbelarbete. Storbritannien bör hjälpa till att mobilisera internationella åtgärder, i samarbete med skogsnationer, stora givare, FN, Världsbanken och andra för att bygga ett koordinerat system för multilateral finansiering. Det bör bygga vidare på och sammanföra befintliga multilaterala initiativ. De stora riskerna med klimatförändringar kräver att det internationella samfundet handlar snabbt och beslutsamt.

Rekommendationer

Nyckeln till en omfattande ansats på kampen mot klimatförändringarna är kraftfull och snabb handling i fråga om avskogning.

Finansiering

• Det internationella samfundet bör sätta upp som mål att stötta skogsnationerna i att halvera avskogningen till 2020 och göra den globala skogssektorn klimatneutral till 2030. Det internationella samfundet bör bistå med de finansiella medel som krävs för att uppnå dessa mål. På kort och medelslång sikt kommer det att krävas en kombination av internationella medel från kolmarknader och andra offentliga och privata källor.
• Som en ledande internationell bidragsgivare bör Storbritannien bistå med betydande finansiella medel för att tackla den globala avskogningen.
• Oavsett hur ett post-2012-avtal i Köpenhamn utformas bör skogssektorn inkluderas fullt ut och ges tillträde till marknaden för handel med utsläppsrätter. Detta bör kombineras med strikta mål för utsläppsminskningar för Annex I-länder och lämpliga kompletterande begränsningar för internationella krediter. Som en del av ett vidare globalt ramverk för kolmarknader bör en länkande funktion mellan bekämpning av klimatförändringar i skog och global kolhandel institutionaliseras. Det internationella samfundet bör komma överens om proportionerna på finansiering från olika källor.

Hållbar produktion

• Skogsnationer och det internationella samfundet bör initiera forskning för att bättre kvantifiera tillgången på mark, globalt, nationellt och regional, och identifiera de mest effektiva, landspecifika åtgärderna för att ställa om till effektivare, hållbarare produktion av varor och timmer. Åtgärderna bör inkludera förbättrad produktivitet i jordbruket sett ur ett vidare perspektiv av hållbarhet, användning av mark i träda och hållbart skogsbruk.
• Konsumentländer bör undersöka efterfrågepolitik – till exempel genom prioriterad upphandling av hållbart producerade produkter och ökad konsumentmedvetenhet, samt försäkra sig om att detta är förenligt med WTOs regelverk. Detta bör ge skogsländer incitament att främja hållbar produktion.

Kapacitetsutveckling

• Det internationella samfundet bör stödja skogsnationerna med snabb forskning och analys för att ta fram konsekventare och riktigare data om aktuella utsläpp från skogssektorn.
• Länder med särskild expertis inom skogssektorn bör dela med sig av sin kunskap och expertis. I synnerhet bör sattelitteknologi och databearbetning göras tillgängligt för att stödja fattigare länder i mätning och övervakning av förändringar i utsläpp från skog. Detta kommer att stärka deras kapacitet för att delta i finansieringsmekanismer och ge öppenhet i rapporteringen av utsläppsminskningar.
• Många länder kommer att vilja reformera politik och institutioner för att bygga en miljöpolitik gör hållbart bruk av mark och resurser möjligt och lönsamt. En viktig del av detta kommer att vara att reda ut och säkra ägande- och nyttjanderättsförhållandena för mark. Det internationella samfundet bör genast stödja kapacitetsutveckling där det behövs.
• För att testa nya ansatser och visa hur kreditmekanismer kan användas för att effektivisera markanvändning och göra den hållbar, stödja REDD och skogsplantering och restaurering, liksom att säkra vidare sociala och miljömässiga vinster kommer det att krävas pilotprojekt.
• För att undvika spridning av konkurrerande mekanismer måste användningen av internationella offentliga medel effektivt koordineras. EU och Storbritannien bör hjälpa till att mobilisera internationell handling. Den brittiska regeringen bör samarbeta med skogsnationer, europeiska ledare, stora givare, FN, Världsbanken och andra för att bygga upp ett koordinerat multilateralt finansieringssystem. Det bör bygga vidare på och sammanföra befintliga multilaterala initiativ såsom FCPF, UN-REDD och FIP.

Orginalrapporten är på engelska och kan laddas ner i sin helhet från brittiska regeringens klimatkontors hemsida.